Snart färdig specialist

Snälla håll ut! Nu blev det ett långt blogginlägg men håll ut då det bästa står i slutet.

Jag tar högtidliga steg bredvid min ST-handledare, Lena. Vi är på väg till stora
rummet i chefs-korridoren. Det är dags för ett möte med verksamhetschefen för att
diskutera min framtid som blivande färdig specialist på kliniken. Det känns som en
historisk och viktig dag. Studierektorns sekreterare hälsar varmt när hon svänger in
till kopiatorrummet framför oss, och konstaterar att alla intyg och tidsramar för
samtliga ST-tjänstgöringar räcker med råge för att skicka in till Socialstyrelsen. Det
känns som min födelsedag eller examensdag. Yes, jag ska skicka in pappershögen
med alla intyg till Socialstyrelsen senare idag och det ska firas med mina två
fantastiska handledare i min lilla etta senare ikväll... Just det, måste hinna handla…
eller så får det bli hämtmat beroende på hur lång tid dagens kliniska arbete och den
senaste akuta studiepatienten som blev inskriven i natt tar. Just det, skriv ut
blanketterna; informerat samtycke och skattningsskalor. Äsch, får fixa det under
lunchen.
‍

Men nu. Nu är vi på väg till verksamhetschefen för att diskutera min framtid på
kliniken som snart färdig specialistläkare. Jag känner mig så stolt och tänker att snart
ska jag slippa springa runt på sjukhuset och på olika mottagningar efter arbetstid, dvs
kvällar och helger (när jag själv inte är jour) för att samla data till studien som kliniken
ingår i. Verksamhetschefen vill väl ha kvar mig? Jag som hjälpt till med ST-
föreläsningar, utvecklingsprojekt, agerat som fadder och hoppat in där det behövts.
Min mentor ler stolt och varmt mot mig och jag känner mig trygg när vi kliver in i
rummet. Tänk att jag får stå här idag med min förebild Lena, som så generöst delat
sina råd och sin tid med mig. Min sista ST-placering är klar om 2 månader och då, då
blir jag färdig specialistläkare.
‍

Verksamhetschefen ter sig stressad, mumlar något, verkar nästan vara på dåligt
humör. Kanske hade vi fel om tiden för mötet? Nej, det verkar som att vi ska sätta
oss ändå. Min mentor börjar sammanfatta och beskriva min process som ST-läkare;
Jag har utfört samtliga ST-placeringar, randningar, ST-kurser, forskarskola,
doktorandarbete och utredningar av studiepatienter, vilket tar mycket tid... Det vore
väl bra om Pauliina kunde fortsätta med sitt engagemang inom forskning med en
tjänst som specialistläkare inom samma område för att hinna med och bidra också
som doktorand till kliniken… Där blir vi snabbt avbrutna. Nej, nej, vi har inget behov
av specialister inom det området. Men... jag har ju hoppat in extra på mottagningen
för att täcka bristen på... Nej, nej, där finns det inget behov, däremot har vi behov
inom ett annat område. Den mottagningen ligger inte här vid sjukhuset utan en bit
bort, dvs långt i från forskningspatienterna, tänker jag. Vi försöker diskutera men…
nej, det finns inget utrymme för att hitta en fortsatt framtid och placering för mig inom
den inriktning som jag engagerat mig i och arbetat extra för, både kliniskt och inom
forskningen.
‍

Vi lämnar rummet, mötet är över. Jag känner mig helt tom men rusar vidare då mötet
blev kort, så jag hinner fixa samtycke och skattningsskalor för forskningspatienten,
innan jag har nästa patient på mottagningen. Det snurrar i mitt huvud... Jobb finns
det ju men inte just det jobbet som jag hade tänkt mig. Ska jag lämna forskningen för
att fortsätta på den kliniska tjänsten som verksamhetschefen erbjuder…? Det blir nog svårt för mig att kunna inkludera patienter på sjukhuset och samla data till
forskningen då det är bråttom med våra forskningspatienter och då jag skulle befinna
mig för långt bort geografiskt. 
‍

På eftermiddagen är det dags för undersökning av forskningspatienten i labbet. Jag
cyklar dit snabbt efter sista patienten. Medan forskningspatienten förbereds för
undersökningen av vår studiesjuksköterska så fyller jag i studieblanketterna i vårt
forskarrum. Jag delar ett mysigt minirum med två fantastiska erfarna kliniker/forskar-
kollegor. Idag är det bara jag och Karin som forskar. Karin, som forskar och kämpar
som ensam överläkare på en mottagning på en annan klinik, har dessutom familj.
Hur får hon ihop det, hur hinner hon, undrar jag. Jag har ju inga barn, bara en
pojkvän som sköter sig själv och ändå är det svårt att hinna med jobb, forskning och
livet.
‍

Min forskningshandledare stannar till vid vårt lilla rum och tittar in. ”Goda nyheter, vi
ska få extra stöd för inklusion av patienter. En mycket meriterad, känd, forskande
kollega ska engagera sig också i vår studie och ska snart börja arbeta även kliniskt
på din klinik som överläkare, Pauliina. Du kommer att få mycket stöd på plats. Ni
kommer säkert att bli kollegor nu på samma enhet då du också blir färdig specialist”,
konstaterar min forskningshandledare. Klumpen i magen växer, tårarna bakom
ögonen brinner. Är det nu jag ska berätta att jag inte kommer att erbjudas en tjänst
på min hemmaklinik inom vårt forskningsområde då sista läkarstolen uppenbarligen
har gått till en känd forskande kollega som kört förbi från ingenstans med sin
meritlista och erfarenhet? Nej, jag måste samla ihop mig då forskningspatienten
väntar i undersökningsrummet.
‍

Undersökningen av forskningspatienten är klar, patienten åker till avdelningen och
jag möter Karin vid cykelstället.  ”Ännu en patient in i studien. Bra jobbat!”, ropar
Karin. Jag ser knappt Karin som tar fram sin cykel i novembermörkret. Jag känner
mig stolt men tänker på hur ska jag orka med detta data-samlingsspringandet sen
som färdig specialist då jag dessutom förmodligen sitter längre bort geografiskt från
våra studiepatienter. Och när och hur ska man hinna skaffa familj och allt det andra i
livet, passerar också någonstans i huvudet. Jag får inte ihop det. Tårarna rinner av
trötthet och besvikelse men jag låtsas som att det bara är det blåsiga höstvädret.
Som från ingenstans fortsätter Karin: ”Du blir ju snart färdig specialist och jag vet att
du är väldigt engagerad och trivs på din ”hemmaklinik” men det vore fantastiskt att få
dela min tjänst med dig på min klinik. Då kunde vi forska ihop och jobba ihop. Typ
50/50. Jag har så svårt att hinna med familj, jobb och forskning", fortsätter Karin.
HELT OTROLIGT, tänker jag. Kan det vara sant!? ”Ja, jag skulle så gärna vilja
arbeta vid din sida som nyfärdig specialist. Det skulle vara fantastiskt och kännas
tryggt dessutom”, ropar jag glatt. Karin lovar att ta upp frågan med sin klinikchef för
att undersöka möjligheten att dela sin tjänst med mig.  Är det universum eller andra
goda andliga makter som hejar på mig ändå? Just i denna stund känns det som att
någon, någonstans, drar i trådarna och ser mig. Det är nog inte universum eller
några andar utan det är min kollega Karin som tror på mig och ser mig. Ledsna
hösttårar har bytts ut till glädjetårar när jag sprintar hem på min cykel för att snabbt
röra ihop en middag för mina två ST-handledare, Lena och Cecilia, som jag ska fira
ikväll med. Det ska bli en tackmiddag för ST-tiden och specialistansökan. 

Det bli en snabbt ihoprörd pasta pga tidsbrist men en så trevlig kväll med sällskap av
två vänliga stöttande handledare. Vi diskuterar hur viktigt det är att vi kollegor stöttar
varandra, ser varandra och tipsar varandra om jobb, utbildningar, livet osv. Så viktigt
att vi finns där för varandra. Jag känner mig så fri och samtidigt stark i detta sällskap
av kollegor trots att den stadiga grunden av en stor, stark och auktoritär
”hemmaklinik” idag rycktes bort under mina fötter. Ändå så står jag stadigt tack vare
mina handledare och förebilder som idag plötsligt känns mer som kollegor och goda
vänner. 
‍

Jag och Karin arbetade sida vid sida både inom klinik och forskning tills hon
disputerade och jag blev mamma till min dotter för 7 år sedan. Och denna tid som jag
fick arbeta med Karin, en mycket skicklig kollega som dessutom blev en av mina
närmaste vänner och gudmor till min dotter, har varit en av mina mest givande och
lärorika arbetsperioder på så många plan. Jobb och det övriga livet hänger nära ihop,
åtminstone för mig. Karin och jag kunde avlasta och stötta varandra men också ha
väldigt roligt på jobbet. Att få arbeta med en vän och kollega som förstår en redan
innan man hinner sätta ihop tankar till ord och meningar är så lätt. Jag fick en läxa tidigt hur otroligt viktiga vi kollegor och vänner är för varandra när det kommer till jobb, tipsrekrytering och stöd. 

‍
Tack Karin!